VEGA´S FÄRD

 "Den 22 Juni 1878 lämnade Vega under Palanders befäl Karlskrona med tjugoen man ombord. Hon provianterade i Köpenhamn, inlöpte den 27 Juni vid Göteborg, där hon upptog fem nya färdmän, och lämnade den 4 Juli den svenska kusten bakom sig. Vega måste kämpa sig fram mot hård vind till Tromsö. Där hon låg 17-21 Juli och där Nordenskiöld jämte tre norske fångstmän steg ombord. Och för svår storm nödgades hon jämte ångaren Lena, som slutit sig till henne, att i tre dagar ligga stilla i en uthamn nära Nordkap. Den 25 Juli kom man därifrån till sjöss, och den 31 juli var man i Jugor Sjarr, där man efter avtal sammanträffade med ångaren Fraser och barkskeppet Express.

Den lilla flottiljen gled dagen därpå, den 1 augusti, under det härligaste väder ut på Kariska havet, vilket var isfritt så långt ögat kunde se. Redan den 3 augusti kom en i dessa farvatten välbekant kund till mötes - drivisen. Den kunde dock med lätthet forceras. Man seglade på känd stråt ända till Jenissejs mynning, där Fraser med Express den 9 augusti skilde sig från kamraterna och ångade uppför floden. Morgonen därpå styrde Vega och Lena åter ut i Ishavet, och nu gick färden i okända farvatten och mot mer än vanligt dunkla öden.

Seglatsen gick mot nordost utefter Tajmur-halvöns långgrunda kust och besvärades av tjocka. Måndagen den 19 augusti 1878 - en evigt minnesvärd dag i geografiens historia - kringseglades på eftermiddagen Kap Tsjeljuskin, den gamla världens nordligaste udde, vars låge befans vara 77° 36' nordl. lat. och 103° 25' östl. long.

Både denna udde och Tajmur-halvöns övriga del hava av geograferna skjutits betydligt längre åt öster än de i verkligheten ligga, och den rymliga Chatangaviken, i halvöns sydöstra del, befanns vara alldeles oriktigt utlagd på kartan. Redan bestämmandet af Tajmur-halföns konfiguration är en stor vetenskaplig vinst.

Från Kap Tsjeljuskin gick färden först söderut, sedan åt öster. Vid Lena-flodens nordligaste mynning skildes, den 27 Augusti, Vega och Lena. Lena, som var destinerad till Jakutsk, gick uppför floden. Den 6 September kringseglade man Kap Tjelagskoi. Därmed hade man hunnit över den del av passagen, som ansetts äventyrligast, och det med en nästan oväntad lätthet. Nu skulle återstoden av vägen helt bekvämt passeras. Så beräknade man. Men just på andra sidan Kap Tjelagskoi började resans verkliga svårigheter. Endast med de största ansträngningar kunde Vega tränga sig igenom driv- och grundisar, vilka ofta endast på det sätt kunde makas undan, att hon med ansats och full fart rände inpå dem. Det var en farlig tvekamp, ty endera måste gå under, antingen isen eller fartyget. Palander drev sitt goda skepp till språng på språng.

Äntligen den 18 September på middagen skingrar sig isen. Sedan man den 26 September dubblerat Kap Vankarem, ty vattnet befanns där tämligen rent. Man seglade tvärs över den smala Koljutsjin-viken, hvilken söderut tränger in i landet, och förtöjde på aftonen den 27 tätt väster om vikens nordöstra udde. Det blev bistert kallt under natten. Dagen därpå, den 28 September, vart en ödesdiger dag. När morgonen klar och kall rann upp över havet, befanns detta, så långt ögat kunde se, belagt med is från en till två tums tjocklek Isen blev med var dag tjockare. Man hoppades på stormen skulle komma och spränga ringen! Men lugnets och köldens tysta krafter smidde denna allt fastare.

Vegas män måste foga sig och bygga vinterbo. En åttondels mil till havs, vid en 40 meter lång och 25 meter bred grundis, framför en låg och sandig strand, förtöjdes Vega och låg där utan skydd mot vindarne, med undantag av sunnan. Och var övervintringsplatsen 67° 7' nordl. bredd och 173° 24' västl. long. Med vilken harm upptäcksfararna gav sig fångna, är lätt att begripa. Hela längden av gamla världens nordkust är 4,000 eng. mil. Att ha tillryggalagt 3,880 mil, att ha lämnat bakom sig den farligaste sträckan av passagen och så nödgas stanna snart sagt i sikte af målet, i ett farvatten, vilket, såsom erfarenheten visat, plägar vara navigabelt, ja isfritt, vid en ännu längre framskriden årstid! Det var en motgång.

Vintern blef lång. Ännu i Juni månad 1879 var havsisen tre alnar tjock, och termometern visade emellanåt 14 grader under fryspunkten. Men vid den tiden började is och snö smälta med hast för sunnan och solen.

Den 18 Juli 1879 slog befrielsens timme. Under hård sydlig vind lossnade den is, vilken hittills fjättrat Vega, och hon klöv åter havet, efter nio månaders och tjugu dagars instängning. Hon ilade nu raskt mot sitt mål, Beringssund, som skiljer tvenne världshav och tvenne hemisfärer.

Söndagen den 20 Juli på morgonen framskymtade i söder konturerna av det 2,500 fot höga Ostkap. Kl. 11 förmiddagen kommer Vega mitt framför den gamla världens östligaste udde. Det hissas flagg på fartygets alla toppar. Över havet rullar fem kanonskott. Det är svensk lösen, som gives."