Louis Palander var en entusiastisk fotoamatör. Ett intresse som han f.ö. delade med Nordenskiöld själv, som redan på sin resa till Spetsbergen 1864 experimenterat med den nya fototekniken. Det var framförallt den efter daguerrotypin lanserade våtplåtstekniken som oftast användes vid denna tid. Rullfilmen kom först vid 1800-talets slut.

Att fotografera med s.k. våta plåtar var en ganska omständlig procedur som krävde ett helt reselaboratorium som tog mycket plats. Plåtarna dvs. glasskivor i storleken 13,5 x 20 cm måste bestrykas med en emulsion av collodium bara minuterna innan man började fotograferingen.

Kameran var en kubformad trälåda. Framtill fanns objektivet med en slutare och baktill en mekanism för att kunna skjuta in glasplåten. Exponeringen och den kemiska processen måste göras medan emulsionen fortfarande var fuktig. Att fotografera på detta sätt krävde långa exponeringstider och ett stativ var absolut nödvändigt. Inte bara för kameran utan också för de fotograferade som ofta hade ett halsjärn med stöd i golvet vid porträttfotografering.

Under färden med Vega är det Louis Palander som står för fotograferingen. Han dokumenterar platser och händelser under färdens gång. Under den långa övervintringen vid Pitlekaj har han gott om tid att fotografera expeditionens vetenskapliga deltagare, besättningen, en del av djurlivet, men framförallt de helt unika bilderna av tjuktjerna. Denna etniska minoritet hade aldrig tidigare avbildats och det är Palanders förtjänst att dessa bilder nu finns att lägga till den svenska fotokonstens historia.

Vid hemkomsten överfördes bilderna på papper och reproducerades som stålstick och xylografier, dels i Nordenskiölds egen skildring av expeditionen och i den populära pressen. Ett antal tidiga fotoalbum finns bevarade med sin tidstypiska bruna kolorit. På 1970-talet "upptäcktes" plåtarna igen och ett noggrant restaureringsarbete vidtog. Samtliga 70-talet plåtar finns här att studera. Beskrivningarna av motiven är Palanders egna.