Tillbaka

MED VEGA LÄNGS NORDOSTPASSAGEN

Att finna en sjöväg från Atlanten till Stilla havet längs Europas och Asiens nordligaste kust har sedan många århundraden varit ett önskemål bland djärva sjöfarare. Otaliga försök har gjorts att slippa den långa sydliga vägen till Ostasien genom att söka efter en genomfart i norr, och oräkneliga är de människoliv som blivit spillda under dessa färder.

Om också många tidigare expeditioner, i synnerhet ryska, delvis banat vägen, blev det som bekant vår landsman Adolf Erik Nordenskiöld förbehållet att fullborda den första färden längs nordostpassagen. Därmed utförde han en av de geografiska upptäckternas stoltaste bragder, som spred glans och ära ej blott över Nordenskiöld och hans följeslagare, utan även över hela vårt land. För Nordenskiöld var det ej blott de geografiska upptäckterna vid Asiens nordkust som lockade. Han trodde också på möjligheten att öppna en ny handelsväg till den yttersta Östern.

Nordenskiöld hade förberett sin Vega-färd genom flera expeditioner i Ishavet och längs Asiens nordkust. Sålunda företog han en expedition sommaren 1875 med ett fångstfartyg till Jenisejflodens mynning. Med en mindre båt fortsatte han uppför floden och återvände landsvägen genom Sibirien till Sverige. Han var därmed den förste som lyckats att från Atlanten med fartyg framtränga till mynningen av en av de stora sibiriska floderna. Följande sommar upprepade han sin färd till Jenisej med ett annat fartyg och återvände med detta till Europa.

Efter dessa förberedelser var Nordenskiöld färdig med sin stora plan. På många håll trodde man, att Norra ishavets massor av packis pressade mot

Asiens nordkust och gjorde det omöjligt att komma fram längs kusten annat än möjligen kortare sträckor. Nordenskiöld däremot räknade ut, att det jämförelsevis varma vatten som de sibiriska jättefloderna förde ut i Ishavet borde hålla en segelbar ränna öppen utmed kusten ända till Berings sund och att en kring-segling av den gamla världen således vore möjlig.

Han vände sig till kung Oscar II med en förfrågan om den påtänkta sjöfärden kunde påräkna något understöd av allmänna medel. Konungen blev livligt intresserad av planen och inbjöd Nordenskiöld och flera andra arktiska forskningsresande och övriga sakkunniga till en middag på Stockholms slott tillsammans med kungahusets medlemmar. Till denna sammankomst fick Nordenskiöld uppdrag att framlägga en fullständig plan för expeditionen. Efter middagen framlade alltså Nordenskiöld sin plan, som sedan livligt diskuterades av de närvarande.

»Slutet på detta blev». skriver Nordenskiöld, »att Hans Majestät först av alla förklarade sig övertygad om resplanens utförbarhet och beredd att ej endast som konung utan även som enskild man kraftigt understödja företaget.»

Expeditionens finansiering ordnades på ett mycket tillfredssrällande sätt. Konungen_, grosshandlare Oscar Dickson och den ryske köpmannen Sibiriakov delade utgifterna för hela expeditionen i tre lika delar. Dickson blev expeditionens bankir och förskotterade till stor del omkostnaderna, som sedan efter hemkomsten delades mellan de nämnda personerna. Kungamiddagen på Stockholms slott betraktade Nordenskiöld som Vegaexpeditionens födelsedag.

Sedan den ekonomiska sidan av saken nu var ordnad, inköptes ett lämpligt far-tyg, som döptes till Vega. Det fick en grundlig översyn vid Karlskrona örlogs varv. Sedan förråd intagits för en flerårig färd och alla deltagare blivit utsedda samt alla andra förberedelser avslutade, avgick Vega från Karlskrona den 22 juni 1878. I Göteborg steg de flesta av vetenskapsmännen ombord, och till Tromsö kom fartyget den 17 juli. Där tillstötte Nordenskiöld själv.

»Den 21juli var Vegas hela utrustning tagen ombord, dess bemanning  fulltalig, allt klart till avresa, och samma dag klockan 2,15 på eftermiddagen lyfte vi ankaret», skriver Nordenskiöld, »under livliga hurrarop från en talrik vid stranden församlad folkmassa, för att på allvar anträda vår ishavsfärd.»

Ombord på Vega befann sig utom ledaren följande personer: löjtnanten i flottan Louis Palander, som var fartygets befälhavare, botanisten doktor F.R. Kjellman, zoologen doktor A.J_. Stuxberg, läkaren doktor E. Almquist. Vidare löjtnant E.C. Brusewitz, som var sekond på fartyget, löjtnanten vid italienska flottan G. Bove, som skulle sköta de hydrografiska arbetena, löjtnanten vid danska flottan A. Hovgaard, som skulle sköta magnetiska och meteorologiska arbeten och löjtnanten vid ett kejserligt ryskt gardesregemente 0. Nordquist, som skulle tjänstgöra som rysk tolk och biträdande zoolog. Dessutom tjuguen besättningsmän, som var frivilliga från svenska flottan.

Sedan Vega lämnat Tromsö och gått in vid Måsö, belägen trettiotvå kilometer sydväst om Nordkap, för att lämna av brev i det där belägna postkontorei_, »troligen det nordligaste i världen», som Nordenskiöld skriver, ångade Vega mot öster med kurs på den del av Novaja Semlja, som går under namnet Gåslandet. Havet var alldeles isfritt, och i härligt väder gick färden längs Novaja Semljas sydvästra kust. Det närmaste målet var byn Chabarowa, som ligger på fastlandet innanför ön Waigatsch. Här låg två fartyg och väntade på Vega, och ett tredje, som avgick samtidigt med Vega från Tromsö, infann sig också snart. Dessa fartyg skulle medfölja till mynningen av Jenisejfloden, dit det ena skulle tjänstgöra som hjälpfartyg åt Vega. De två andra var handelsfartyg, befraktade av den förut omnämnde ryske köpmannen Sibiriakov, en av Vegaexpeditionens tre mecenater.

I Chabarowa stannade Vegamännen i två dagar och gjorde bekantskap ej blott med de få ryssar som bodde där, utan även med samojeder som uppehöll sig här på sommaren och lät sina renhiordar beta på de omgivande tundrorna. Nordenskiöld fick tydligen ej stor respekt för samojederna, ty han skriver efter

hemkomsten: »Av de polarfoik, med vilka jag giort bekantskap, stå renlapparna utan tvivel högst, därnäst komma eskimåerna på danska Grönland. Näst dessa i hyfsning komma eskimåerna i nordvästra Amerika. Därnäst komma tjuktjerna. Sist komma samojederna.»

Den 1 augusti fortsattes färden genom Jugorsundet ut i det illa beryktade Karahavet. Under hela tiden gjordes noggranna undersökningar och iakttagelser .djup, havsbottens beskaffenhet och så vidare.

Den 6 augusti nådde fartygen Jenisejs mynning och ankrade i Dicksons hamn. Här hade Nordenskiöld varit förut, och han kände sig därför hemmastadd på platsen. Dicksons hamn, som Nordenskiöld upptäckte och namngav 1875, anser han vara den bästa hamnen på hela Asiens nordkust, och han tror att den i en framtid helt säkert blir av stor vikt för Sibiriens in- och utförsel. Han säger: »Jag är övertygad om att den dag skall komma, då stora magasiner och många året om befolkade bostäder skola finnas vid Dicksons hamn. Nu däremot är trakten fullkomligt obebodd. Sex vildrenar gingo och betade där vid Vegas ankomst, och några björnar visade sig även, men för övrigt var djurlivet fattigt.»

Dessa spådomar har nu gått i uppfyllelse. Vid Dicksons hamn vid Jenisejflodens mynning finns för närvarande, utom magasin och bostäder, även en radiostation, och här landar ej sällan flygmaskiner. Talrika fartyg kastar nu ankar i denna hamn, som är en av anhaltspunkterna för den ryska samfärdseln längs ishavskusten.

När Vega den 10 augusti lämnade Jenisejflodens mynning tillsammans med hjälpfartyget Lena och styrde kurs mot öster, gick man mot nya trakter för alla ombord, även för Nordenskiöld. Över havet låg tät dimma, kartorna över kusten och dess öar var osäkra och ofta felaktiga, och den största försiktighet måste iakttagas. Redan följande dag började drivis att visa sig, och den tilltog stundom i oroväckande grad. Vega följde Tajmyrhalvöns kust. Nya öar upptäcktes och döptes, och vetenskapliga iakttagelser och undersökningar utfördes vid alla tillfällen, då det var möjligt.

Den 19 augusti ankrade de bägge fartygen i en liten vik vid Kap Tscheljuskin. Nordenskiöld skriver därom: »Vi hade nu nått ett stort, under århundraden förgäves eftersträvat mål. För första gången låg ett fartyg förankrat utanför den gamla världens nordligaste udde.

Ej under då, om tilidragelsen firades med flaggning och kanonsalut och, se-dan vi återvänt frän vår utflykt iland, med festtillställning ombord. Liksom vid vår ankomst till Jenisej mottogos vi även här av en stor isbjörn, som redan innan fartyget ankrat, sågs gå av och an på stranden, då och då oroligt blickande och nosande utåt havet för att utforska, vilka märkvärdiga gäster nu för första gången kommit till hans rike.

Kap Tscheljuskin, Asiens nordspets, bildar en låg, av en vik tudelad udde. Inga höga bergspetsar gåvo något naturskönt drag åt landskapet, vilket var det enformigaste och ödsligaste jag sett i den höga norden.»

Här företogs landstigning, och här byggdes enligt gammal polarfararsed en ståtlig stenvarde till minne av Vegas besök. Vetenskapsmännen undersökte bergarter och insamlade växter och djur samt gjorde astronomiska ortsbestäm ningar.

Vega fortsatte nu sin färd längs kusten, men drivisen blev allt tätare och dimman allt svårare. Isbiörnar, valrossar och valar blev talrika, och det vimlade av sjöfåglar. Man fick även rikt utbyte av trålningen i havet, som bragte många underliga djur i dagen, av vilka ett stort antal var dittills okända för vetenskapen.

Men man vågade nu ej uppehålla sig länge med några arbeten som kunde fördröja färden, ty årstiden var sen, och det gällde ju att hinna till Berings sund innan havet frös till.

Nu följde ett par dagar med vackert väder och isfritt hav. På natten mellan den 27 och 28 augusti tog man avsked av det åtföljande fartyget, som fick med sig posten hem. Detta fartyg gick nu uppför Lenafloden ända till staden Jakutsk i Sibirien och var därmed det första fartyg, som från världshavet nådde en stad långt in i Sibirien.

Vega var nu ensam på sin färd och styrde kurs mot de Nysibiriska öarna, där Nordenskiöld gärna hade velat landstiga. Men risken var för stor, då havet när som helst kunde frysa till. Vega ångade därför vidare och mötte drivis omväxlande med isfritt vatten. Har var alla farvatten osäkra. Under den mörkaste delen av nätterna låg därför Vega stilla.

En dag inträffade en mycket kärkommen omväxling för Vegamännen. De hade ej på mycket lång tid sett en skymt av människor, men den 6 september korn två skinnbåtar fyllda av folk ut till Vega. De klättrade över relingen på fartyget och mottogs med förtjusning av Vegamännen. Det var tjuktjer, det folkslag som bor här längst borta i Asiens nordösiligaste hörn. Alla var klädda helt och hållet i skinn och såg mycket väderbitna ut. Det var omöjligt för Vegamännen att göra sig förstådda med dem, ty främlingarna talade ett språk som ingen förstod. Men man skänkte dem presenter.

Nästa dag fortsatte Vega men måste snart stanna för dimma nära kusten. Ryktet om fartyget spred sig som en löpeld bland infödingarna, och nya tjuktjer kom på besök, Vegamännen gick också i land och hälsade på infödingarna. De bodde i stora skinntält, eldade med tranlampor och drivved och levde av kött. Gästerna från fartyget blev mycket väl mottagna.

Vega fortsatte sin färd men hejdades åter av dimma. Under natten till den 10 september bildades en ganska tjock isskorpa kring Vega, men man lyckades komma loss. Den 12 september mötte de så tjock is, att allt framträngande blev omöjligt. Fartyget låg stilla till den 18, men då gjorde man ett försök att komma vidare och arbetade sig fram längs en grund och smal ränna under stor fara för grundstötning. Det gick dåligt framåt, och den 29 september förtöjdes Vega vid ett stort isstycke, som var fyrtio meter långt och reste sig sex rneter över vattenytan. Här blev fartyget liggande. Isen slöt sig runtomkring det, och snart blev det tydligt för alla ombord, att en övervintring förestod. Det var så mycket mera förargligt, tyckte alla Vegamännen, som det endast hade behövts några timmars färd i öppet vatten för att nå Berings sund. Att bli fastfrusna så nära målet var en stor missräkning för alla.

Fartyget låg 1.400 meter från land vid en plats, som kallades Pitlekaj. Redan efter ett par dagar kunde man gå på isen runt fartyget, och de infödda började åter komma ombord.

På Vega beredde man sig nu att möta vintern. Då man kunde riskera att skeppet skulle kunna krossas av isen under vintern, lät Nordenskiöld lägga upp ett förråd på land innehållande livsmedel för trettio man i hundra dagar jämte gevär och ammunition.

Under vinterns lopp utforskade Vegamännen det närbelägna landet, dess natur och folk. De undersökningar som utfördes på många vetenskapliga områden av Vegas forskare, är fortfarande av grundläggande betydelse for kännedomen om dessa avlägsna och föga kända trakter, Det har därför flera gånger sagts att det var en stor fördel för vetenskapen att Vega frös in, om det också kändes smärtsamt för Vegamännen.

Förutom alla övriga observationer skulle man varje timme ta temperaturen. När det var som kallast under vintern, var det något över -45 grader C. Nästan ständigt blåste det. Flera tjuktjerbyar fanns i närheten, och sammanlagda antalet invånare i dessa beräknades till 300. Vegamännen kom på mycket god fot med dessa och sällskapade flitigt med dem,

En dag fick Vega besök av en hövding bland tjuktjerna, som kom med ett par renstekar i present. Han blev rikligt undfägnad ombord. Denne man var på väg til] en stor by vid Anadyrfloden längre söderut i landet. Åt honom anförtroddes därför ett brev till den högste ryske ämbetsmannen i staden Irkutsk, under vilken denna del av Sibirien hörde. Delta brev innehöll en begäran att underrätta konung Oscar Il, att Vega övervintrade vid en plats kallad Pitlekaj nära Berings sund och att allt stod väl till med expeditionen. Detta brev jämte några andra lades mellan två brädlappar, och hövdingen skulle lämna det till de ryska myndigheterna i byn Markova vid Anadyrfloden, dit han skulle bege sig.

Postgången var dålig i dessa ödsliga delar av världen, och trots att hövdingen lämnade Vega den 8 oktober, resande i hundsläde, kom brevet fram till Irkutsk först den 10 maj följande år. Den 16 maj nådde ett telegram Stockholm och väckte allmän glädje, då oron över expeditionens öde nu började bli mycket stor.

Vegamännen hade en lång och mörk vinter framför sig. De gjorde emellertid det bästa av situationen och företog utfärder åt skilda håll för sina studier och samlingar. Ombord på det infrusna fartyget hade de allt vad de behövde.

Julen firade de på svenskt sätt efter bästa förmåga. De kunde visserligen inte få tag i någon julgran. Men av videkvistar, som de fäste vid en kal drivvedsstam, gjorde de ett grenrikt träd som kläddes till julgran och pryddes med ljus. Från Sverige hade de med sig julklappar, och på julaftonen skedde lottdragning om dessa. Även särskild julmat hade de med sig från Sverige, och på aftonen hölls tal för konung och fosterland, hemmavarande familjer, anhöriga och vänner.

Fartyget betraktades av de infödda i hela trakten som ett utmärkt värdshus där man blev bjuden på allt möjligt gott, och ryktet om fartyget spred sig därför ständigt i allt vidare kretsar. Människor reste långa vägar med sina hund- och renslädar för att besöka Vega. Alla hade med sig olika saker som de ville byta bort mot något från fartyget. På det viset lyckades Vegamännen göra stora samlingar av föremål som belyser tjuktjernas sätt att leva. De skaffade sig sålunda redskap, dräkter, slädar och åtskilliga andra föremål. Dessutom idkade Vegamännen jakt. Isbjörnar hörde till de vanliga jaktbytena.

De långa vinter- och vårmånaderna gick sin gång, och alla längtade efter den dag då fartyget skulle befrias från isens bojor. Dagarna blev längre, solen började åter att värma och hoppet om befrielse steg. Men ända till mitten av juni var isen en och en halv meter tjock.

Ett glädjande vårtecken var flyttfåglamas ankomst. Den första bland dem var snösparven, som kom den 23 april. Sedan följde de andra slag i slag. Under vintern hade man av fåglar mest sett fjällugglor, korpar och ripor. Bland däggdjuren var det utom isbjörnen huvudsakligen varg, rödräv, viträv och vildren som förekom.

Först i början av juli blev marken snöfri. Den 18 juli blev en stor märkesdag för Vegamännen. Alla var samlade kring middagsbordet då man plötsligt kände en gungning i fartyget. Alla rusade upp på däck, och där man fick se att isen var i rörelse.

Maskinen sattes i gäng, och klockan halv fyra på eftermiddagen ångade Vega flaggprydd mot Berings sund, befriad från isens bojor. På kusten stod män, kvinnor och barn samlade och såg sina vänner från den långa vintern dra bort. »Varje Vegamans bröst genomilades av känslor av stormande glädje i detta ögonblick» skriver Nordenskiöld.

På morgonen den 20 juli gled Vega förbi Asiens ostligaste udde och ångade in i Berings sund. »Klockan elva på förmiddagen voro vi mitt i det sund som förenar Norra ishavet med Stilla oceanen ocb härifrån hälsades från Vega den gamla och den nya världen med flaggning och svensk salut.»

Expeditionens mål var nu nått, nordostpassagen var fullbordad för första gången. I över trehundra år har människorna försökt att nå detta mål. Nu var uppgiften fullbordad utan uppoffring av ett enda människoliv, utan sjukdom bland deltagarna i företaget och utan ens någon skada på fartyget. Det var därför med stolthet som Vegamännen såg den blågula flaggan höja sig till masttoppen och hörde den svenska saluten i det sund där den gamla och den nya världen möts.

Vega fortsatte mot söder. Man ankrade på några ställen, men då man var ivrig att ju förr dess hellre komma till Japan för att kunna skicka meddelande hem, blev uppehållen ej långa. Vid Beringön, som ligger öster om Kamtchatka, ankrade Vega den 14 augusti. Här studerade expeditionen bland annat de tusentals pälssälarna eller sjöbjörnarna, som de också kallas, och insamlade exemplar som nu finns på Riksmuseet i Stockholm. Här insamlades också skelettdelar av det egendomliga numera utdöda barkdjuret eller Stellers sjöko, ett så kallat sirendjur, som nådde nio meters längd och var talrikt på denna ö vid Beringsexpeditionens uppehåll här 1741 och då dagligen syntes beta havsalger utmed stränderna.

Efter att ha gjort många andra värdefulla samlingar på Beringön, avgick Vega därifrån efter fem dagars uppehåll, och den 2 september gled fartyget in i Yokohamas hamn. Det första Nordenskiöld gjorde här var givetvis att telegrafera till hemlandet att nordostpassagen var fullbordad och att det stod väl till med expeditionen. Brev i stora massor hade länge legat och väntat på Vega-männen i Vokohama₁ och nu kom mängder av lyckönskningstelegram.

I Japan blev polarfararna föremål för storartade hyllningar. Japanske kejsaren mottog dem i audiens, och alla tävlade om att visa dem gästfrihet och älskvärd-het. De bjöds på utflykter till heta källor, verksamma vulkaner och andra sevärdheter, och de åkte i rikscha genom Japans underbaraste landskap.

Uppehållet i Japan blev ganska långt, ty fartyget togs in i docka for att beredas för den långa färden i de tropiska haven. Först efter fyrtio dagar lämnade Vega

Yokohama och styrde kurs mot den japanska hamnstaden Kobe. Därifrån gjordes utflykter till sevärda platser, och så fortsatte man till Nagasaki i Sydjapan, där man stannade i ytterligare en vecka. Nordenskiöld fann det svårt att »slita sig lös från ett folk, så märkvärdigt, så älskvärt och så gästfritt som Japans, och från ett land med dess härliga natur»

Triumftåget fortsatte till Kina där man kastade ankar i Hongkong och sedan bar det i väg till Borneo. I Singapore stannade man en vecka, och även här tävlade alla om att hedra Vegamännen. Så for man vidare, besökte Ceylon och passerade Suezkanalen. Från Suez gjordes besök i Kairo och vid pyramiderna. Neapel och Rom gästades även, och överallt hyllades polarfararna med fester och utmärkelser som ej blev minst storartade i London, Paris och Köpenhamn.

»Hjärtliga inbjudningar till Holland och Belgien måste avböjas av brist på tid och krafter att kalasa mer», skriver Nordenskiöld.

Den 15 april passerades Helsingborg, och efter besöket Köpenhamn gick färden mot Stockholm. Städerna längs svenska kusten var flaggprydda och otaliga ångare mötte med deputationer ombord.

Konung Oscar II hade uttryckt en önskan att Vegamännen först vid Stockholms slott skulle beträda Sveriges jord. På kvällen den 24 april skulle Vega anlända till Stockholm. I Dalarö mötte på konungens befallning en ångare, på vilken Vegamännens familjer befann sig.

Vega ångade förbi Vaxholm. Flaggprydda båtar i stort antal följde dess färd mot huvudstaden. Alla var fullpackade med folk som med jubelrop hälsade Vegamännen välkomna till hemlandet. När det mörknade tändes lyktor och lanternor, fyrverkeri avbrändes och kanoners dån blandade sig med skallande hurrarop från tusentals åskådare. Vid Kastellholmen dånade de sista kanonskotten till Vegas ära, och klockan tio fälldes ankaret på Stockholms ström.

Huvudstaden hade klätt sig i högtidsskrud. Hela kungliga slottet strålade i ett hav av ljus och lågor. Varje Vegamans namn, från Nordenskiölds till den yngste matrosens, syntes i eldslågor på slottets fasad. Vegamännen välkomnades på slottet av hela den kungliga familjen.

Sven Hedin, som var femton år gammal när Vega kom hem, var med och beskådade hemkomsten. Han har skildrat sina intryck på följande sätt i sin levnadsteckning över Nordenskiöld:

»Över staden svävade mörka moln. Jag minns hur gatstenarna på Gustav Adolfs torg skeno våtblanka av det fina duggregn, som tid efter annan strilade ned. Men ingen brydde sig därom. Alla skolor hade lov, och skolbarnen voro ute och drogo på gatorna.

Massorna tätnade. Det myllrade av folk på gator och torg, och då jag med föräldrar och syskon fram mot aftonen åkte upp till höjderna på Söder, hade kusken all möda att klara sig genom trängseln. Det gick i gående hela vägen, och det tog minst en timme att köra frän vårt hem till utsiktsplatsen. Jag satt på kuskbocken och niöt av att betrakta de människofloder, som rörde sig på gatorna. Men inte förstod jag riktigt, vad det betydde att ha fullbordat nordostpassagen eller varför Nordenskiöld var så märkvärdig. Så mycket begrep jag ändå,

att han var en man, som genom sitt mod och sina bragder förmått att tända svenskarnas frusna sinnen i brand och väcka deras stolthet. De äldre visste, att han hade en lysande bana bakom sig och att han denna dag nått höjdpunkten av sitt liv. Deras nationalkänsla väcktes, och de förstodo, att ett återsken av den ära han förvärvat inför hela världen, skulle falla över det svenska namnet.

Emellertid gled Vega långsamt genom den inre skärgården, åtföljd av otaliga lustbåtar, ångare, slupar, segelbåtar och genom ett ändlöst jubel, som dånade från strand till strand. Man hurrade, man sjöng, man ropade 'välkomna'. Efter skymningens inträde utbyttes flaggorna mot kulörta lyktor, bengaliska eldar och fyrverkeri.

Kort efter klockan tio på kvällen avtecknade det frejdade skeppet sitt ramsvarta skrov och sin rigg mot en bakgrund av millioner gaslågor_, bloss och tjärtunnor. Som en lavin av människoröster genljöd jublet genom natten. Det var bragden, som hyllades. Det var triumftåget efter en lysande seger liksorn i det gamla Rom.

Man kände, att man skulle minnas denna afton till sitt sista andetag och att nya släktled av vårt folk genom århundraden skulle se tillbaka mot dess ära. För mig står minnet av den aftonen kvar så skarpt och tydligt, som om endast en dag förflutit sedan dess», säger Sven Hedin.

En lysande sjöfärd och en av polarforskningens märkligaste bedrifter hade utförts genom fullbordandet av nordostpassagen. Däremot har Nordenskiölds förhoppning, att den norra sjövägen skulle komma att användas som handelsväg, ej blivit infriad. Trots att flera expeditioner, i synnerhet ryska, sedermera rest samma väg som Vega och även i motsatt riktning, har det dock visat sig osäkert att på en sommar hinna fram till Stilla havet, då isförhållandena växlar frän år till är.

Ryssarna har emellertid sedan flera år med stöd av kraftiga isbrytare sökt hålla en regelbunden sjöfart i gång längs nordostpassagen. Framtiden får utvisa, om dessa strävanden kommer att krönas med framgång.

Sten Bergman

Föredrag i Sveriges Radio

1930

Tillbaka